Guds kärlek

Några tankar utifrån psalmen Guds kärlek är som stranden, nr 289 i psalmboken.
Musiken skriven av Lars Åke Lundberg och texten av Anders Frostensson.

Refräng:
Guds kärlek är som stranden och som gräset
är vind och vidd och ett oändligt hem.

Denna strof väcker minnen från somrarna då jag var runt tio år. Tillbringade då en vecka
varje sommar hos mormor och morfar på en gård i Skanörs utkant tillsammans med familjen.
Varje dag gick vi över vångarna ner till havet för att bada. Det var fantastiskt vackert.
Man anade havet långt borta när man gick barfota på smala varma stigar genom högt gräs
med kor som betade och vinden som sjöng

När man kom ner till havet och kände strandens sand mellan tårna var det nästan som att
komma till himlen! Att koppla detta till Guds kärlek känns helt naturligt.


Vers 1:
Vi frihet fick att bo där, gå och komma, att säga ja till Gud och säga nej.

Gör ett spännande tankeexperiment: Tänk dig Guds kärlek som en plats dit du kan gå,
där du kan vara, där du kan bo.

Du väljer själv att gå dit och när du kommer finns det inga staket, inga gränskontroller,
inget krav på betalning eller på att du kan visa upp ett pass som ger dig tillträde.
Det är som en stor äng som jag bara kan vandra in i. Men den tvingar sig inte på.
Kräver inte, bara finns. Det är kärlek!

Guds kärlek är som stranden och
som gräset, är vind och vidd och
ett oändligt hem.

Vers 2.
Vi vill den frihet där vi är oss själva,
den frihet vi kan göra något av,
som ej är tomhet men en rymd för
drömmar, en jord där träd och blommor
kan slå rot.

Frihet är ett svårt ord. Vad är frihet för dig? Kanske inte detsamma som för mig.
Eller för någon i ett annat land.

Frostensson ger oss en hjälpande hand:
”Den frihet där vi är oss själva”

Hur är jag när jag är mig själv? eller: När är jag mig själv?

När jag är med människor jag vet älskar mig! Där händer det något.
Jag växer, blir någon, kan saker och vågar misslyckas!

Där vågar jag låta mina drömmar och visioner lyfta!
Där finns möjlighet för mig att blomma ut.

Guds kärlek är som
stranden och som gräset,
är vind och vidd och ett
oändligt hem.

Vers 3.
Och ändå är det murar oss emellan
och genom gallren ser vi på varann.
Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar
vår fångdräkt är vårt eget knutna jag.

Vad är det då som händer? Varför bygger vi murar mellan oss?
Varför kikar vi på varandra med misstänksamhet?
Varför tolkar vi hellre varandra negativt än positivt?

Kanske är det som Frostensson uttrycker det i tredje versen – Det är vår rädsla
som ställer till det. Rädslan för att inte duga, inte vara bra nog, inte kunna tillräckligt.
I mina och andras ögon…

Men i Guds ögon duger du. Hans kärlek till dig baseras inte på vad du presterar
eller har för betyg eller tjänar i månaden eller…

Samtidigt måste vi titta oss i spegeln och fundera på vilka signaler jag sänder ut till
människor omkring mig: Du duger eller Du duger inte…

Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem."

Vers 4:
O döm oss Herre, frisäg oss i domen.
I din förlåtelse vår frihet är.
Den sträcker sig så långt din kärlek vandrar,
bland alla mänskor, folk och raser här.

Ordet Dom har, åtminstone i mina öron, en negativ klang.

Men det behöver ju inte vara så! En frisägande dom är ju också en dom.

Vi lever i löftet om en frisägande dom, om förlåtelse, om nåden som räcker…
Och så flyttar Gud in i mig, in i dig, och hans kärlek fyller dig. Hans kärleks äng
börjar växa inom dig!

Och tänk, när du vandrar omkring bär du med dig Hans kärlek, ”bland alla mänskor,
folk och raser här”.

Vilket uppdrag! Vilket förtroende! Att bära omkring på Guds kärlek.
Så mycket tror Gud på dig. Så mycket älskar Gud dig. Du duger.

Guds kärlek är som stranden och som gräset,
är vind och vidd och ett oändligt hem.